Levern är ett stort organ och en betydande mängd levervävnad måste skadas innan en person upplever symtom på sjukdom. Symtom kan också bero på typen av leversjukdom. När symtom uppstår kan de inkludera:
De behandlingar som används hos patienter med PBC kan delas in i:
Förstörelsen av gallgångarna i PBC leder till retention av vissa giftiga gallsyror i levercellerna (hepatocyter). Dessa giftiga gallsyror tros orsaka dödsfall för hepatocyterna och en gradvis förlust av leverfunktionen. Ursodeoxicholsyra (UDCA är en förkortning för detta kemiska namn) är en naturligt förekommande gallsyra som produceras i små mängder av normala hepatocyter. UDCA finns att förskriva som ursodiol (Urso-250, Actigal och generiska preparat). När det tas oralt absorberas UCDA från tarmen, tas upp och bearbetas av hepatocyter och transporteras i gallan tillbaka till tarmen. UDCA har minst fyra fördelaktiga effekter i PBC:
Fyra storskaliga, kliniska prövningar har jämfört effektiviteten och säkerheten för UDCA med den för ett inaktivt läkemedel (en placebo). Dessa kontrollerade försök gjordes på både symtomatiska och asymtomatiska patienter med ett spektrum av vävnadsavvikelser (patologi) på sina leverbiopsier, allt från tidig sjukdom till cirros. UDCA-behandling ledde till förbättring av avvikelser från leverblodprov, vilket signifikant minskade förhöjda nivåer av bilirubin, alkaliskt fosfatas, gamma-glutamyltransferas (GGT) och kolesterol. UDCA förbättrade dock inte trötthet eller förhindrade eller förbättrade osteoporos och hade en varierande effekt på klåda. Tre av de fyra studierna använde en liknande dos av UDCA (13-15 mg per kg kroppsvikt och dag) och kombinerades för en analys av totalt 548 patienter.
Resultaten av den kombinerade analysen visade att UDCA signifikant ökade överlevnaden efter upp till 4 års behandling, utan behov av levertransplantation. Den fjärde storskaliga studien använde en lägre dos av UDCA (10 till 12 mg per kg per dag). Resultaten av denna studie skilde sig något från resultaten från de tre andra studierna. Denna visade en fördel med UDCA-behandling främst hos patienter med bilirubinnivåer på mindre än 2 mg/dL. De tre andra studierna, analyserade ensamma eller kombinerade, bekräftade dock inte denna observation om bilirubin. Faktum är att var och en av dessa studier faktiskt visade en fördel för patienter med avancerad sjukdom och förhöjda bilirubinnivåer. Dessutom minskade utvecklingen av portal hypertoni av UDCA. Det är viktigt att notera att trots att den ger tydliga fördelar, fördröjer UDCA-behandlingen främst progression och botar inte PBC.
Alla patienter med PBC som har onormala levertester, oavsett stadium av leverbiopsi eller fas av naturlig progression av sjukdomen, bör troligen behandlas med UDCA. Dosen bör vanligtvis vara mellan 13 och 15 mg per kg kroppsvikt och dag. Patienter kan ta UDCA som antingen en enstaka dos eller en delad dos utan att påverka dess kliniska fördelar. UDCA är mycket säkert för långvarig användning. Den primära biverkningen är diarré, som beror på att inte absorbera all UDCA från tarmen. Patienter som upplever diarré kan ta mindre doser oftare och försöka behålla den rekommenderade totala dagliga dosen. Å andra sidan kan patienter som inte har diarré prova att ta större mängder per dos, med målet att bara ta en dos (återigen, den rekommenderade totala dosen) per dag vid sänggåendet.
Kolchicin, ett läkemedel som minskar inflammation och ärrbildning, har använts främst för att behandla artrit orsakad av gikt. Tre randomiserade, kontrollerade studier i PBC visade att colchicin, jämfört med placebo, måttligt bromsade utvecklingen av onormala blodprover, men inte minskade symtomen eller förhindrade progression av leverpatologi (vävnadsavvikelser på biopsi). En av försöken antydde faktiskt att kolkicin förbättrade överlevnaden. Detta intryck av bättre överlevnad med kolchicin har dock inte styrkts. Faktum är att den till synes förbättrade överlevnaden tycks bero på en oväntat hög dödlighet (dödlighet) bland patienterna som fick det inaktiva läkemedlet i den studien. Fördelarna med kolchicin är så små att det sällan rekommenderas.
Immunsuppressiva läkemedel, till exempel kortikosteroider, azatioprin, ciklosporin (Sandimmune, Neoral, Gengraf) och metotrexat (Rheumatrex, Trexall) undertrycker immunreaktioner. Dessa mediciner är teoretiskt attraktiva medel för att behandla PBC, baserat på konceptet att det är en autoimmun sjukdom. Flera randomiserade kontrollerade studier har testat immunsuppressiva läkemedel vid PBC. Ingen av dessa studier har dock visat förlängd överlevnad för patienter.
Kortikosteroider, till exempel prednison, prednisolon och budesonid (Entocort) hämmar initieringen av immunsvar, inklusive de initiala svar som krävs för att bevara av autoimmunitetsreaktioner. En randomiserad (behandling tilldelad av en slump) kontrollerad studie genomfördes som jämförde en placebo med en låg dos av prednisolon under en 3-årsperiod. Denna studie visade att prednisolon förbättrade leverfunktionen och inte signifikant ökade graden av benförtunning eller demineralisering. (Osteoporos är en potentiell biverkning av steroider). En annan randomiserad studie jämförde UDCA och placebo med UDCA och prednisolon hos patienter med tidiga stadier av PBC. Även om förbättringen av leverfunktionen var likartad för båda grupperna, resulterade endast kombinationen av UDCA och prednisolon i markant förbättrade leverbiopsier.
Det är anmärkningsvärt att de huvudsakliga fördelarna med kortikosteroider sågs hos patienter med tidigt stadier av sjukdomen på leverbiopsi. Ändå resulterade dessa behandlingar inte i en fullständig remission eller bot. Dessutom var varken storleken eller varaktigheten av dessa försök tillräcklig för att fastställa en effekt på överlevnaden utan levertransplantation. Följaktligen behövs mer data för att bekräfta nyttan och säkerheten i PBC av steroider ensamma eller i kombination med UDCA. Ändå motbevisade dessa studier en tidigare föreställning om att kortikosteroider skulle orsaka snabb progression av bensjukdomen osteoporos hos patienter med PBC.
Budesonid är en steroid som bearbetas (metaboliseras) snabbare i levern och som därför förmodligen skulle vara mindre skadlig för skelett än andra steroider. Detta läkemedel studerades på utvalda patienter med PBC som hade haft suboptimala (mindre än gynnsamma) svar på UDCA. Tyvärr var budesonid ineffektivt i denna grupp. I själva verket förvärrade det avsevärt osteoporos och förhindrade inte progression av PBC. Däremot visade en randomiserad studie som jämförde UDCA och placebo med en kombination av budesonid och UDCA att kombinationen var mer effektiv, medan benförtunning (förlust av mineraldensitet) var jämförbar i de två grupperna. Men även här behövs mer data för att bekräfta fördelen och säkerheten med denna kombination.
Imuran förhindrar produktionen av nya lymfocyter (vita blodkroppar som deltar i immunsvar) genom att blockera celldelning (reproduktion) av lymfocyterna. Konsekvensen av denna åtgärd är att minska antalet nya inflammatoriska celler som kommer in på inflammationsställena. En stor studie som jämförde effekten av azatioprin med ett inaktivt läkemedel (placebo) hos 248 patienter med PBC visade dock ingen fördel. Följaktligen rekommenderas detta läkemedel för närvarande inte för användning på PBC-patienter utanför forskningsprotokollen.
Cyklosporin är ett kraftfullt immunsuppressivt läkemedel, ciklosporin (Sandimmune, Neoral, Gengraf) används främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ. Läkemedlet förhindrar produktion av en viktig signal som krävs för att lymfocyter ska dela sig (reproducera) och generera inflammation. En stor studie av 349 PBC-patienter, som jämförde ciklosporin med ett inaktivt läkemedel, visade viss nytta av ciklosporin. Frekvensen av biverkningar av högt blodtryck och nedsatt njurfunktion gör dock detta läkemedel oacceptabelt för långvarig användning.
Metotrexat både dämpar immunförsvaret och förhindrar celler från att dela sig. Detta läkemedel har använts framgångsrikt vid svår reumatoid artrit och en immunologisk hudsjukdom som kallas psoriasis. Inledande begränsade prövningar på patienter med PBC visade ingen fördel, och allvarliga biverkningar inkluderade sår i munnen, håravfall och lunginflammation. Dessutom noterade preliminära rapporter om randomiserade, kontrollerade studier av metotrexatbehandling av PBC i Europa en högre än förväntat frekvens av en form av lunginflammation som ger ärr i lungorna. Dessutom visade en nyligen publicerad randomiserad, kontrollerad studie av lågdos metotrexat i PBC allvarlig toxicitet under en sexårsperiod. För närvarande pågår ett stort försök i USA som jämför enbart UDCA med en kombination av UDCA och metotrexat. För närvarande är det för tidigt att rekommendera användning av metotrexat för att behandla PBC utanför kliniska prövningar.
Ocaliva godkändes av FDA i maj 2016 för behandling av PBC i kombination med ursodeoxicholsyra (UDCA) hos vuxna med otillräckligt svar eller är intoleranta mot UDCA, eller som en enda behandling hos vuxna som inte kan tolerera UDCA. Hos sådana patienter visade nästan 50 % en förbättring av levertesterna. Den vanligaste biverkningen är klåda, observerad hos över 50 % av patienterna. De vanligaste biverkningarna inkluderar trötthet, buksmärtor och obehag, ledvärk, smärta i mitten av halsen, yrsel, förstoppning och klåda.
Kolestyramin är ett läkemedel som tas oralt och som inte absorberas i tarmen. Läkemedlet fäster (binder) till ämnen i tarmen, inklusive de som kom från gallan, och tar sedan bort dem från kroppen in i tarmrörelserna. Förmodligen är kolestyramin till hjälp eftersom det binder både gallsyror och oidentifierade ämnen som orsakar klåda efter att de absorberats från tarmen in i blodomloppet. Kolestyramin är den mest effektiva behandlingen för de flesta patienter med kolestatisk klåda. För optimal effekt bör kolestyramin tas med måltider när gallflödet i tarmen är som störst. En något större dos med frukost rekommenderas för patienter med gallblåsa eftersom gallan som lagras över natten i gallblåsan frigörs vid denna tidpunkt.
Det är viktigt att notera att kolestyramin också kan binda till mediciner. Därför är det viktigt att andra läkemedel tas en timme före eller två timmar efter kolestyramin. Den vanliga dosen är 8 gram med frukost, 4 gram till lunch och 4 gram till middag. Kolestyramin löser sig inte bra i vätska och känns ofta grynig när den sväljs. Att blanda det i kolsyrade drycker kan dock minska detta problem.
Den huvudsakliga biverkningen av kolestyramin är förstoppning. Förstoppningen uppstår eftersom läkemedlet binder gallsyrorna som annars skulle göra mer vatten tillgängligt i tjocktarmen för att mjuka upp avföringen. Biverkningar av ciklosporin inkluderar:
En annan gallsyrabindande medicin som kan prövas för att lindra klåda är kolestipol (Colestid).
Ett antibiotikum, rifampin (Rifidin) visade sig initialt förbättra klåda på grund av kolestas faktiskt av en slump. Sedan visade en studie av patienter med PBC som inkluderade en korsning mellan rifampin och en inaktiv substans (placebo) att rifampin minskade klåda vid en dos på 150 mg som togs två eller tre gånger per dag. Det kan ta upp till en månad innan detta läkemedel är effektivt, men det bör inte ta längre tid. Därför, om läkemedlet inte är effektivt efter en månad, bör det avbrytas. Inte alla patienter med PBC drar nytta av detta läkemedel.
Sättet på vilket rifampin fungerar är dåligt förstått. Det kan inducera biokemiska vägar i hepatocyter som teoretiskt kan förändra gallsyramiljön i dessa celler. Biverkningarna av rifampin inkluderar förhöjd bilirubin, mörk urin, hepatit (mer sällan), minskat antal blodplättar (små ämnen som hjälper till att stoppa blödningar från en skäryta) och njurskador.
Det faktum att vissa patienter som får opiatnarkotika (som morfin) utvecklar klåda ledde till hypotesen att klåda vid kolestas kan orsakas av kroppens naturliga opiater, så kallade endorfiner. För att testa denna hypotes behandlades patienter med PBC som hade klåda med det orala läkemedlet nalmefen, en antagonist (verkar mot eller blockerar verkan) av opiater. Klådan förbättrades under en 9-månadersperiod. Vissa patienter som behandlades med opiatantagonisten utvecklade dock mycket obehagliga symptom på abstinens av opiat. när deras naturliga endorfiner hämmades. Därför är detta läkemedel inte lämpligt för långvarig användning vid PBC. En kontrollerad studie som jämförde en intravenös opiatantagonist kallad naloxon (Narcan) med inaktiva intravenösa vätskor visade att naloxonet förbättrade klåda hos PBC-patienter. Eftersom det måste ges intravenöst är naloxon också olämpligt för långvarig användning.
Nyligen testades den orala opiatantagonisten, naltrexon (Revia), i en liten, randomiserad, kontrollerad studie på PBC-patienter med klåda. Det förbättrade klåda hos 50 % av patienterna och orsakade inte abstinenssymtom från opiat. Naltrexon förbättrade också symtom på trötthet och depression, möjligen genom att återställa förmågan att sova på natten när klådan är som svårast. Framtida studier behövs dock för att bedöma dess säkerhet, hur länge det kan ges och om patienterna så småningom kommer att bli okänsliga (refraktära) för dess effekter.
I okontrollerade studier genomgick patienter med PBC som hade svår klåda en procedur som kallas plasmaferes. (Okontrollerade studier är studier där behandlingen inte är jämförd med andra behandlingar eller placebo.) I denna procedur avlägsnas blodet från kroppen och vätskefasen (kallad plasma) av blodet separeras från blodkropparna och blodplättarna. Plasman perkoleras sedan genom en kolonn som innehåller aktivt kol. Slutligen återblandas plasman med blodkropparna och återförs intravenöst till patienten. Tanken är att kolet skulle ta bort någon förening eller föreningar (ännu okända) från plasman som orsakade klådan. Anekdotiskt hade många patienter lindring av klåda under perioder från dagar till månader. Inga kontrollerade prövningar (jämfört med andra behandlingar eller placebo) utfördes dock. Därför anses denna procedur fortfarande vara experimentell och används inte ofta.
Huruvida de vanligtvis rekommenderade terapierna för osteoporos på ett tillfredsställande sätt kan behandla eller förebygga osteoporos hos patienter med PBC är ännu inte klart. Det är dock meningsfullt att ge tillräckligt med kalcium och D-vitamin i kosten. D-vitaminet behövs för att ta upp kalcium från tarmen. Adekvata mängder kalcium kan tas genom att äta mejeriprodukter som mjölk eller yoghurt eller genom att komplettera kosten med 1000 till 1500 mg kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat, framställt av pulveriserade ostronskal, kan köpas över disk. Vanligtvis är det extra D-vitamin som finns i en daglig multivitamin tillräckligt för att tillfredsställa det dagliga behovet. Exponering av huden för solljus ökar också produktionen av vitamin D i kroppen.
För postmenopausala kvinnor med PBC kan hormonell ersättningsbehandling med östrogen minska risken för osteoporos. Östrogen, tillgängligt i oral form eller som ett plåster som tillåter absorption av östrogen genom huden, är säkert för kvinnor med PBC. Kom dock ihåg att det finns kontroverser om användningen av östrogenersättningsterapi hos postmenopausala kvinnor som har haft bröstcancer, på grund av en möjlig risk för återfall av cancern. There is also concern about prolonged use of estrogens with progestin in increasing the risk of coronary heart diseases, strokes, and pulmonary embolism in healthy menopausal women. Therefore, whether to use estrogen or not should be individualized after consulting one's doctor. Another alternative to estrogen to protect bone density in patients with PBC is the bisphosphonates, which are FDA-approved drugs for the prevention of osteoporosis. Too few studies have been performed using other drugs (for example, fluoride or calcitonin) for osteoporosis to recommend their use in PBC.
Elevated levels of cholesterol in the blood are common in patients with PBC, and xanthomas (fatty deposits that appear as yellowish firm nodules in the skin) occur in about 25% of those patients with elevated cholesterol. Diets with low cholesterol content do not consistently lower serum cholesterol in these patients, because production of cholesterol by the liver is stimulated in patients with PBC. Cholestyramine, the oral medication that is often used to treat itching, can, at the same time, reduce the levels of serum cholesterol to a modest degree.
Clofibrate (Atromid) should not be used for treating elevated serum cholesterol in PBC because it elevates (rather than lowers) the cholesterol levels in these patients. Moreover, this drug may worsen xanthomas and cause formation of gallstones containing cholesterol. Two studies indicate that UDCA therapy significantly reduces serum levels of cholesterol and is recommended for use in patients with xanthomas. A new class of drugs called statins inhibits formation of cholesterol and, to a lesser degree, triglycerides. The safety and effectiveness of the statins, however, have not been adequately studied in PBC. One of the common side effects of statins is liver injury. Thus, their use in a person with liver disease requires careful monitoring by a physician.
Reduction of dietary fat is the treatment of choice for fat malabsorption (poor absorption of fat in the gut). The idea is that if the dietary intake of fat is decreased, more of this fat will be absorbed. The goal of the low-fat diet would be to alleviate the diarrhea caused by the fat malabsorption, while still providing enough fat for adequate nutrition. If this diet does not help, a supplement of special fats called medium-chain triglycerides (MCT) can be ingested. MCT can replace as much as 60% of the calories provided by ordinary dietary fat, which is mostly long-chain triglycerides. MCT is a special type of fat preparation that does not require bile acids for its absorption and is actually absorbed more easily than the usual dietary fat. As noted earlier, PBC patients with malabsorption of fat should also be tested for celiac sprue.
It is recommended that patients with PBC take a multivitamin supplement without minerals to increase the dietary intake of fat-soluble vitamins. If the quantities of bile acids flowing through the bile ducts to the gut are marginal, intestinal absorption of the fat-soluble vitamins may not be adequate, even with supplements. Two strategies exist for this situation. First, patients can take Liqui-E with meals. Liqui-E is an over-the-counter liquid preparation of vitamin E that also increases the absorption of other fat-soluble vitamins in the diet or in multivitamin preparations. Second, the fat-soluble vitamins A and K can be given by injection into the muscle once a month. Remember, however, that women who might become pregnant, should not receive injections of vitamin A, because it can cause birth defects.
Retention of salt and water can lead to swelling of the ankles and legs (edema) or abdomen (ascites) in patients with cirrhosis. Diuretics are medications that work in the kidneys to combat retention of fluid by eliminating salt and water into the urine. A combination of the diuretics spironolactone (Aldactone) and furosemide (Lasix) can reduce or eliminate the swelling in most people. During treatment with diuretics, it is important to monitor kidney function by measuring serum levels of blood urea nitrogen (BUN) and creatinine to determine if the doses of the diuretics are safe. Sometimes, when the diuretics do not work, a long needle is used to draw out the fluid directly from the abdomen (a procedure called paracentesis).
If large varices (distended veins) develop in the esophagus or upper stomach or any episodes of bleeding from varices have occurred, physicians should consider specific therapy for the varices. Treatment with propranolol (Inderal), a drug in a class called beta-blockers, is effective in preventing initial bleeding or rebleeding from varices in patients with cirrhosis. This drug, however, has not been proven to prevent bleeding in patients with portal hypertension who do not have cirrhosis.
Other methods are available to prevent or treat varices. These methods include:
PBC patients with an abnormal sleep cycle, impaired thinking, odd behavior, or other signs of hepatic encephalopathy usually should be treated with a low protein diet and oral lactulose. Dietary protein is restricted because it is a source of the toxic compounds present in hepatic encephalopathy. The lactulose, which is a liquid medication, traps the toxic compounds in the colon. Consequently, they cannot be absorbed into the bloodstream and cause the symptoms of encephalopathy. To be sure that adequate lactulose is present in the colon at all times, the patient should adjust the dose to produce 2 to 3 semiformed bowel movements a day. If symptoms of encephalopathy persist, the oral antibiotics, such as rifaximin, can be added to the treatment regimen.
The blood filtration function of an enlarged spleen usually results in only mild reductions of red blood cells (anemia), white blood cells (leukopenia) and platelets (thrombocytopenia) that do not require treatment. Severe anemia, however, may require blood transfusions or treatment with erythropoietin or epoetin alfa (Epogen, Procrit), a hormone that stimulates production of red blood cells. If the numbers of white blood cells are severely reduced, another hormonal drug, called granulocyte-colony stimulating factor (G-CSF) is available to increase the white blood cells. An example of an available G-CSF drug is filgrastim (Neupogen).
No FDA-approved medication is available yet to increase the number of platelets. As a necessary precaution, patients with low platelets should not use aspirin or other non-steroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDS) since these drugs can hinder the function of platelets. If a low number of platelets is associated with significant bleeding, transfusions of platelets usually should be given. Surgical removal of the spleen (called splenectomy) should be avoided, if possible, because of the risk of excessive bleeding during the operation and the risk of anesthesia in advanced liver disease.
Dry eyes: For chronically dry eyes, use artificial tears containing methylcellulose without preservatives. These artificial tears can prevent the complications of dry eyes, such as ulcers of the cornea.
Dry mouth: Patients with dry mouth have a reduced amount of watery saliva but maintain production of thick saliva. Chewing gum or sucking on a small object can stimulate more watery saliva. Others may need to moisten the mouth with fluids. It is imperative that all patients with dry mouth take adequate amounts of fluids to help with swallowing during meals or when taking oral medications. It is also recommended that these patients have frequent dental appointments to check for cavities.
Dry vagina: Lubricating jelly is suggested to prevent painful sexual intercourse. If a woman is postmenopausal, estrogen creams are also recommended to improve the function of the cells lining the vagina.
PBC patients with Raynaud's phenomenon should restrict exposure to the cold. They can wear warm clothing, gloves, and shoes when they must be in cold environments. Some patients find that using gloves also helps avoid problems when they handle ice-cold articles, for example frozen food packages and cold cans of soda. All patients with Raynaud's phenomenon should stop smoking cigarettes because smoking causes reduced blood flow in the blood vessels of the hands and feet. Drugs called calcium channel blockers help the symptoms in the hands and feet of some patients. At the same time, unfortunately, however, these drugs may worsen swallowing difficulties associated with scleroderma.
Skin tightening, calcification, or telangiectasia: There is no known therapy to prevent or reverse skin tightening, calcium deposits, or telangiectasias in patients with scleroderma.
Swallowing problems and heartburn: As previously mentioned, patients with scleroderma may experience heartburn or difficulty swallowing. It is recommended that patients with these symptoms or other evidence of scleroderma or the CREST syndrome:
Cholesterol gallstones may be prevented by the UDCA used for the long-term treatment of the PBC itself. (UDCA taken orally can actually dissolve cholesterol gallstones in a minority of patients.) No treatment is necessary for patients who have gallstones that are not causing symptoms. These patients should usually just be observed because they will probably never develop symptoms from their gallstones.
An operation (cholecystectomy) to remove the gallbladder and its gallstones should be considered if the gallstones have been causing symptoms. These symptoms ordinarily are bouts of rather characteristic abdominal pain. This surgery usually should not be done, however, if a patient has advanced cirrhosis because of the increased risk of complications from both the surgery and the PBC. In this situation, less risky procedures can be considered or, if the gallstones are the cholesterol type, UDCA (if not already being used to treat the PBC) can be given reasonably safely to try to dissolve the gallstones.
Most often, people will contact their primary care health-care professional with questions about the color of their stool. These includes health-care professionals who care for infants and children and adults. Depending upon the cause of the stool color change, certain specialists may need to be involved. For example, for red or black stool due to bleeding, a gastroenterologist may be needed to perform endoscopy, to look for a bleeding source in the stomach or intestine. Patients with PBC are generally treated by gastroenterologists and/or hepatologists. Development of complications may require the need for other specialists. For example, an endocrinologist may be needed for the treatment of metabolic bone disease (osteoporosis). Patients who develop hepatocellular carcinoma may need the help of several specialists including an oncologist, interventional radiologist, and a liver surgeon. Patients with advanced liver disease including cirrhosis of the liver should be referred to a transplant center as they may need a liver transplant at some stage in the future.
Liver transplantation is a life-saving operation for those patients with PBC who are at risk of premature death due to liver failure or the complications of cirrhosis and portal hypertension. The Mayo Risk Score provides an accurate estimate of the future outcome (prognosis) for patients, regardless of whether they are being treated with ursodeoxycholic acid. The United Network for Organ Sharing (UNOS) permits patients with PBC to be listed for a liver transplant once their estimated survival with PBC for an additional year is 95% or less. It is recommended that physicians calculate the Mayo Risk Score at least yearly in all patients with PBC who have cirrhosis.
Most PBC candidates for transplantation have advanced cirrhosis with decompensated liver disease, which also is referred to as liver failure. Decompensated liver disease means that the patients have low levels of serum albumin and blood clotting factors made in the liver and complications of portal venous hypertension such as ascites, variceal bleeding, encephalopathy, or hypersplenism. Patients are classified as having decompensated cirrhosis whether or not the complications respond to medical therapy.
Rarely, before advanced cirrhosis develops, transplantation of the liver is warranted in a few clinically disastrous situations in PBC. Examples of such situations include recurrent fractures due to advanced osteoporosis or severe, debilitating itching unrelieved by any medical therapy, and even more rarely the hepatopulmonary syndrome (breathing difficulty in advanced cirrhosis). The regional review committees of UNOS accept applications for transplantation in these special circumstances and decide on a patient-by-patient basis if liver transplantation is indicated.
The outcome of liver transplantation in PBC is excellent. The survival of patients two or more years after transplantation is generally 80%. This impressive survival rate is greater than the survival of patients transplanted for most other types of liver diseases. The titers of AMA fall following successful liver transplantation, but they do not usually disappear. A minority of patients, however, develops recurrent PBC in the transplanted liver. Studies are being performed to see if reducing the maintenance doses of immunosuppressive drugs more slowly after transplantation can prevent recurrence of PBC. Once recurrent PBC is diagnosed, ursodeoxycholic acid therapy is started to retard progression. Patients with recurrent PBC rarely will need a second liver transplant.
The goal of ongoing and future research in PBC is to better understand the processes (mechanisms) that initiate and perpetuate the inflammation that destroys first the small caliber bile ducts and later the hepatocytes. Logically, a more complete understanding of these mechanisms will reveal new strategies for therapy, designed to block specific crucial steps in the progression of disease.
PBC is such a slowly progressive disease that it is often initially diagnosed after the development of cirrhosis. Future therapies will probably include strategies that differ for patients with early disease compared to those with advanced disease. Presumably, patients with early phases of PBC would benefit more from therapies that block immunologic mechanisms of bile duct destruction than would patients whose bile ducts have already been destroyed. Conversely, patients whose bile ducts have already been destroyed may benefit more from therapies that prevent the formation of scar tissue and the toxic consequences of cholestasis.
The key to success is support of both basic science and clinical research in PBC, which have not been adequately funded in the past. Several promising research strategies are being pursued to reveal the mechanisms involved in developing PBC. For example, studies are in progress to evaluate the genetic (hereditary) characteristics of patients with PBC who have close relatives with the disease. By studying all of these patients with PBC and comparing them with other family members without PBC, it may be possible to better understand the predispositions to this disease. In addition, a large-scale study is underway in the United States that will compare PBC patients with healthy people of the same age and gender. The points of comparison will include their life experiences, habits, diet, medical and surgical histories, childbearing history, and exposures to environmental toxins and medications. This study likewise should provide important clues regarding predispositions to PBC.
Studies also are in progress to see if PBC may be initiated (triggered) by an infection with either bacteria or viruses. For example, studies are ongoing to confirm or disprove the notion that proteins of infectious organisms stimulate AMA autoantibodies (and the autoantibodies just happen to react to antigens present in the mitochondria). Other studies are dissecting the mechanisms involved in the lymphocyte migration toward small bile ducts and the lymphocyte killing of bile duct epithelial cells. These studies involve not only patients with PBC, but also several animal models in which T-lymphocytes destroy small bile ducts in an identical manner to that seen in PBC. These studies ultimately should identify new ways to treat PBC by, for example, blocking the killing of bile ducts by T-lymphocytes.
Finally, the issue of scar tissue formation in PBC and other diseases associated with cholestasis is now being researched in the hope of finding a way to prevent the development of cirrhosis. If cirrhosis can be prevented, even if ongoing inflammation of the liver continues, many patients might not develop the complications of portal venous hypertension and the progression to liver failure.
Genetik kan påverka sammansättningen av mikrobiomet mer än miljöfaktorer
IBS - Irritable Bowel Syndrome:Symptom, Diet, Treatment
Förstorad mjälte (splenomegali) Symtom, tecken, orsaker och behandling
Hur mycket laktos kan jag tåla?
En multi-omics strategi för utveckling av läkemedel mot COVID-19
Näring och kronisk förstoppning:Vad du behöver veta
Förstå och hantera IBS Event Calgary
April är månaden för IBS-medvetenhet – det är precis runt hörnet! Den här månaden ligger givetvis väldigt nära och varmt om hjärtat – eftersom vi på Ignite är experter som hjälper dem som kämpar med i
2019 Colon Cancer Awareness Month
Att främja medvetenheten om tjocktarmscancer är en hörnsten i min praktik och det är särskilt viktigt i mars då det är månaden för medvetenhet om tjocktarmscancer. I år ville jag skingra några av miss
The Five W's of Acid Reflux
Om du lider av ett tillstånd som kallas sura uppstötningar är du fullt medveten om dess obehagliga symtom. Dr. Yamini är väl positionerat i Kalifornien för att ge dig diagnos, förebyggande och behandl